Nu är det en sån stund i livet då någon slags verklighet springer jagandes efter mig.. Vill inte att den ska komma ikapp mig. Vissa dagar går det hur bra som helst och vissa dagar och kvällar kan jag lyssna vissa låtar, kolla vissa bilder och tänka på speciella saker. Jag vill gråta av den lilla lilla tanken. Om jag hade tänkt tillbaka några månader hade jag aldrig kunna gissa att mitt liv skulle se ut just som det gör nu. Jag hade planerat så himla mycket med personer jag inte ens känner mer. Det är sorgligt.

Jag vet att många av er går igenom mycket jobbigare saker än mig, men för mig är det inte BARA en sak. Jag har haft så jävulskt dåliga månader.. Ja månader. Det har varit mycket. Jag har fått stå ut med alldeles för mycket på en och samma gång. Jag är en sån person som bryr sig mer om andra än mig själv. Under dessa månader har jag insett att det är inte värt. Finns få personer som ens skulle tänka tanken på att ställa upp och skydda folk lika mycket som jag har gjort. Jag kan lugnt säga att jag har tagit riktig skit. Jag har haft ALLA emot mig, jag har fått höra saker som ingen ens förtjänar att höra. Det är sjuka saker. JAG om någon skulle inte ljuga. Jag säger alltid som jag tycker. Visst jag har låtsas att jag inte bryr mig, jag har sagt att jag inte bryr mig... Om man håller inne så pass mycket som jag har gjort, det brister förr eller senare. I små omgångar eller direkt. Ibland vill jag gråta mig till döds. Mitt liv har förändrats. Jag gillar inte så stora förändringar. Jag vill ha det som det var förut. Jag vill ha tillbaka mina vänner och jag vill vara liten. Men som sagt... Allting händer av en anledning och vi får hoppas att jag en dag i framtiden kan skratta och vara glad över att jag fick gå igenom det här. Inget ont som inte för med sig något gott.

Hade kunna skriva hur långt som helst bara för att det är så skönt att skriva av sig, det känns bättre.