Jag minns första gången jag träffade dig... Det var en sensommar i sandviken. Jag var där med min storebror och du med din storasyster. Jag minns hur vi båda stog i vattnet och skakade.. Jag tog modet till mig och gick fram och sa "visst är det kallt?" Sedan den stunden blev vi bästavänner! Vi växte upp i varandras sällskap. Vi gjorde låtar om hur vi frös om tårna, vi smet ut, vi levde rövare i skolan. Allt.

Förra sommaren var bra, vi gjorde en massa sjuka saker som vi kunde skrattgråta åt efter. 

Vi började glida ifrån varandra mer och mer, vi bråkade, men som alltid så löste vi det tillsist. 

Att du är borta känns så otroligt overkligt. Jag hoppas du är på en bättre plats nu❤️ Alla mina tankar går till dig, din familj och vänner!

Vila i frid Isabelle!